tisdag 18 augusti 2009

tankar

Maken åkte iväg på fiskeresa idag och kommer inte hem förrän på Söndagkväll. 5 långa dagar som jag ska vara utan honom. Saknar dig redan älskling!!

Känner mig ensam, mer ensam än jag gjort på länge....vet inte riktigt varför, men så fort G är borta så får jag en stor klump av ensamhet och ledsamhet i magen. Är så van att ha honom hos mig varje dag, han är absolut min allra bästa vän!!
Har inte så gott om vänner......
Jag har en hel del bekanta, men det är stor skillnad på bekanta och vänner. Vet inte varför det blivit så, att jag har massor av bekanta, men att det stannar där, relationen går inte djupare än så. Kanske beror det på mig, jag vet inte?! Jag är nog inte så bra på det här med vänskap, fast jag tycker nog det ändå. Ställer upp, finns till, lyssnar och försöker vara en god vän.
Min psykolog som jag gått hos förut förklarade det så att enäggstvillingar(vilket jag är)har svårt att skilja på vänskap och att vara "bästisar". Vi är vana att hela tiden ha någon vid våran sida, att vi har svårt att dela med oss av våra vänner till andra. Vi känner och sviken när våra vänner tillbringar egentid med gemensamma vänner och utesluter oss.
Speciellt om det händer ofta, att vi blir "left out".
Det ligger nog lite i det tror jag....för mig iallafall. Känner mig lätt utanför.
Jag är väldigt känslig oxå och har lätt för att misstolka/överdriva saker. Jag ältar gärna saker som hänt, har svårt att släppa.


Men vet ni vad?! Jag bryr mig helt enkelt inte!!!

Jag är jag och kommer aldrig att ändra på mig för att passa in!! Jag vill vara mig själv hela tiden och inte behöva vara på ett särskilt vis för att andra ska gilla mig. Då får det hellre vara!
Kan tänka mig att det finns en och annan som inte gillar detta tankesätt, eller rättare sagt inte gillar mig. Sånna som gör sig till och varje dag klistrar på sig ett falskt leende för att vara till lags.
Who cares?!? Dessa människor kan jag vara utan!!

Jag har några få vänner, några få riktiga vänner som jag älskar villkorslöst och som jag vet känner samma sak för mig. Jag kan ringa mitt i natten och dom skulle störta hit direkt utan att ifrågasätta.
Ni vet vilka ni är!!!


Sen har jag andra sk vänner som jag känner att det hela tiden är på deras villkor hur våra relationer ska vara. Jag kommer i andra hand, duger bra när det inte finns någon annan.
Detta fenomen verkar förfölja mig in i graven, hade 2 "vänner", oberoende av varandra, för massa år sedan och vi umgicks J Ä M T och då menar jag heeeela tiden!! Men sen kom det pojkvänner in i bilden och då behövdes jag inte längre. Från att ha pratat i telefonen flera gånger varje dag/träffas åtminstone 1 gång om dagen till att inte ha hört nåt på flera år.
Hur faan kan det bli så?!???
Är det MITT fel??! Duger jag bara när det inte finns någon annan?!
Är det bara falska leenden som möter mig hos dessa människor?!

Sen är jag nog lite lat oxå, är dålig på att höra av mig, iaf telefonledes. Är ingen telefonmänniska, träffas hellre irl. Fast jag försöker hålla kontakten på andra sätt, typ msn och sms, då har den andra personen chans att svara när den vill och inte känna sig tvingad att lyfta på luren. Kanske ska ringa oftare?? Nää....det är inte jag. Jag har fått höra att jag ska ge mina vänner lite andrum oxå så jag inte kväver dom. Låta dom kontakta mig. Fast då blir det ju bara på deras villkor.... Hmmmm... fast jag vill ju inte tigga och be om vänskap heller.
Nej, då är jag hellre som jag är!!


Jag måste oxå lära mig att uppskatta det jag har istället för att grämas över det jag inte har!! Jag har väldigt många bra saker i mitt liv och jag är tacksam över dessa varje dag. Min älskade lilla son Love och min underbara make Göran, ni ÄR mitt liv!!!

Sen så måste man ju naturligtvis jobba på alla sina relationer oxå, istället för att ta varandra för givet. Jag är inte perfekt, lååångt ifrån och behöver nog bättra mig lite på den fronten. Men känner man sig hela tiden utanför och inte sedd så blir det lätt att man drar sig undan. Nåja, mycket att fundera på märker ni! Tyck jag är löjlig, tyck jag är barnslig, jag bryr mig inte!!
What you see is what you get!!!

Nåja, nu känns huvet tungt och snurrigt så nu måste jag nog kojsa. Ny dag imorgon med nya möjligheter!!

Sussa sött:-)


2 kommentarer:

Millan sa...

Känner igen det du beskriver, känner likadant många gånger. Vet inte om det är jag som har en ohälsosam inställning till vänskap eller om jag helt enkel väljer fel sällskap. Har en tendens att ofta känna mig bortvald eller "bra nog" men sällan "i första hand". Är inte tvilling men önskar nog gärna en väldigt ärlig och trogen vänskap, inte ytlig och situationsbunden! Jag vill att mina vänner ska vilja vara med mig och inte se mig som ett alternativ för att deras barn ska ha nån att leka med... Men det är inte alltid helt enkelt! Tror man ska försöka fokusera på det som är BRA i ens liv och tänka på hur mycket VI har som många många skulle avundas. Sen får man bara vara realist- välja BRA relationer som DU mår bra i och strunta i att vara de "falska leendena" till lags. Det ger dig ändå inget... annat än huvudbry ;) STOR KRAM till dig! Millan

Sophie sa...

Så sant så.... Ska verkligen börja fokusera på allt som gör mig lycklig och inte det som jag tror ska göra mig lycklig(sånt som i slutändan alltid gör mig olycklig).
Livet är kort, man måste passa på att njuta!!
Kram på dej